Hej då, farmor!

Man kan väl inte finnas hela tiden, och sen plötsligt inte finnas alls!

Så resonerar Alma när hennes älskade farmor dör. För Alma vet att farmor finns. Fast någon annanstans.

Ibland blir hon hemskt arg på farmor som bara är död. Och samtidigt ledsen. För aldrig mer ska farmor öppna dörren och säga "vilken fröjd att se mitt gullebarnbarn igen!"

Men mest minns hon alla roliga saker som de gjorde tillsammans. Och blåsippan hon lägger på farmors kista är alldeles lila, precis som farmors tröja som var så mjuk mot Almas kind när de stekte äpplen framför öppna spisen...